Intervju med Riddarna 🎙️

På fredag, den 6:e mars släpps Utomjordingar, Riddarnas första album på nio år och Katarsis tog därmed tillfället i akt att prata förväntningar, rockliv, rötter och musiktrender med Edward Forslund och Patrik Jakubowski Arnold.

Kul med intervju. Tack för att ni ställer upp! Hur mår Riddarna så här dagarna innan release?

Ja hur mår vi egentligen? Nej, men det känns väldigt fint. Framför allt är det en lättnad och en glädje att äntligen få släppa ny musik och skicka ut den till folk. Och vi är otroligt sugna på att komma ut och spela igen.

Vad är det mest o-rockiga ni gjort i veckan?

Edward: Det mest orockiga? Det mesta, faktiskt. Vi spelar rock, absolut, men jag vet inte om vi är så rockiga som personer. Jag har haft barnen den här veckan och i dag åkte jag inlines på något slags disco med en massa andra barn. Det låter nästan rockigt nu när jag säger det högt.

Patrik: Jag har faktiskt gjort ungefär samma sak. Jag köpte skridskor till en av mina döttrar och sen var vi ute och åkte grillor. Det kändes kanske inte så rock’n’roll då men det kanske det är.

Edward: Egentligen är ju föräldraskap rätt rockigt. Det kräver dedikation, närvaro och att man går in helhjärtat i något, precis som när vi spelar musik. Livet är rock’n’roll på väldigt många sätt.

Patrik: Det beror också på vilken nidbild man har av rock’n’roll. Men trots allt det där vardagslivet har vi ändå lyckats få fram nytt material, och nu står vi här med en ny fräsch platta på väg ut. Det känns stort.

Ja men precis. Efter tre starka singlar släpps ju fullängdaren Utomjordingar nu på fredag, första albumet på nästan ett decennium. Hur har den processen sett ut? Vilken typ av platta kan fansen förvänta sig?

Edward: Vi har jobbat länge med den här skivan, och då menar jag inte bara de nio år som gått sedan sist utan även själva processen. Den spelades in förra året, först live i studio och sedan med pålägg men allt bygger på en ganska lång förproduktion tillsammans med Hasse (Rosbach) som producerat.

Patrik: Det roliga är att även om processen varit längre så känns låtarna mer spontana än tidigare. Vi har tänkt mycket kring sound och hur saker ska låta, men samtidigt hände det mycket i stunden när vi väl stod där. Förproduktionen gav oss en trygg grund men det blev ändå mycket känsla och beslut där och då. Det tycker jag också hörs. Det är välproducerat men det råa finns kvar.

Edward: Ja, exakt. Den är inte polerad eller tillrättalagd. Det vi spelade in, det är det vi använder. Vi jobbar ju med ett tydligt triosound, trummor, bas, gitarr och sång och då gäller det att verkligen få de ljuden att träda fram. Det är inga extra lager av pianon eller mandoliner eller märkliga utsvävningar för att rädda något. Är vi inte nöjda med en refräng, då löser vi det med de verktyg vi faktiskt har: trummor, bas, gitarr, sång. Och ibland en strategiskt placerad vissling.

Patrik: Och även om det “bara” är tre instrument så finns det ju otroligt mycket att göra inom de ramarna. Om man verkligen lyssnar så upptäcker man hur mycket liv det finns i varje instrument, spökslag, strängljud, små nyanser. Gillar man trummor, vilket man såklart gör så börjar man lyssna efter vad som finns i de här trummorna som Erik spelar och så märker man hur mycket coola grejer man kan göra. Det handlar mer om att väcka det till liv än att lägga på mer. Där har Hasse gjort ett magiskt jobb.

Edward: Essensen av Riddarna finns absolut kvar. Man kommer att känna igen oss. Men något som också är viktigt att nämna är att det här nog är den skiva där man hör texterna bäst.

Omslaget till kommande albumet, Utomjordingar

Och varför Utomjordingar? Finns det någon dold andemening där eller är det mest för att rymden är cool

Edward: Vi bollade titeln väldigt mycket inom bandet, och Patrik tyckte tidigt att Utomjordingar var en väldigt fin titel. Men bakom det finns det mycket. För mig handlar det om känslan av att vara lite konstig, att inte riktigt passa in, att gå runt och känna att man nästan är tvungen att gå omkring och låtsas vara människa ibland. Och så finns det också en längtan efter att hitta andra som känner likadant, så att man kan vara konstiga tillsammans. Det där tror jag att de flesta känner någon gång i livet. På sätt och vis är det också en liten hyllning till våra fans, de som hängt med länge och som delar den där känslan av att befinna sig i en alternativ bubbla tillsammans med oss.

Och om man aldrig hört Riddarna innan men läser den här intervjun nu och tycker att ni verkar vara ett spännande band, hur skulle ni beskriva er musik? Finns det överhuvudtaget någon genre där ni passar in?

Patrik: Det där är alltid lika svårt. Vi har aldrig gjort musik utifrån en genre eller försökt placera oss i ett fack. Vi har bara skapat det som känts rätt och var det sedan hör hemma får andra avgöra.

Edward: Det närmaste svaret är väl det som andra brukar kalla oss, men det skiftar ju också enormt beroende på vem som lyssnar. En journalist hör en sak, ett fan en annan, och vänner något tredje. Ibland har folk sagt stonerpop på svenska, ibland att vi låter som ett Kent med metalinslag, eller som någon psykedelisk blandning av Dungen och Bob Hund. Jag vet inte själv, men det jag brukar säga är att vi spelar rockmusik på svenska. Gitarr, bas, trummor, dist. Där någonstans får man börja.

Patrik: De som har referenslyssnat på den här plattan säger att den är tyngre och lite mer progressiv än tidigare. Vi tror att det kan locka nya lyssnare, sådana som gillar när det verkligen liras, när band faktiskt spelar på sina instrument. Vad man sedan ska kalla den genren vet jag inte riktigt.

Edward: Vi har inget svar som du märker. Haha!

Nu måste man ju fråga. Varför blev det Riddarna? Är ni medeltidshistoriker hela gänget, var det efter ett lajv i Visby Vallgravar, eller kanske i bakissoffan på nyårsdagen framför Ivanhoe? What's the story, mornjng glory?

Edward: Det finns faktiskt ingen särskild inspiration från det temat. Namnet kom ur en diskussion om något helt annat, på engelska, där ordet knights dök upp. När vi översatte det till svenska 2008 där någonstans kändes det lite surrealistiskt, lite eggande och ganska mäktigt att heta Riddarna. Då fanns det inte direkt en uppsjö band som hette sådana saker, så det kändes både kittlande och lite storslaget.

Patrik: Jag hade faktiskt inte ens reflekterat över att vi alla är från Gotland, men i efterhand har man ju tänkt att: ja just det, vi är ju från Gotland. Det ger ju namnet en extra liten laddning.

När kände ni att: Nu är vi faktiskt det här bandet och inte bara ett gäng polare från samma ö som repar ihop

Edward: När Erik kom in, 2009. Då föll något på plats. När vi släppte EP:n och började spela kändes det plötsligt väldigt tydligt att nu är det här ett riktigt band.

På tal om att repa. Vad är egentligen roligast? Replokal, studio eller livespelning?

Patrik: Det finns highs and lows i alla tre, men historiskt är vi ju ett liveband. Samtidigt måste jag säga att den här inspelningen var min bästa studioupplevelse hittills. Vi hade ett bra tempo, låtarna utvecklades hela tiden och vi kände ingen stress. Vi var på en bra plats i livet och allt bara flöt. Det har funnits inspelningar förr där man mest känt att man bara velat gå därifrån, när man mal på tills öronen blöder och inget händer. Så var det inte nu. Det var effektivt, koncentrerat och kreativt. Men det är nog för att det har hunnit gå nio år också. Förr kunde man spela om partier om och om igen och nästan försöka övertyga sig själv om att fortsätta tills det blir bra. Vilket det aldrig blir men det har vi blivit mycket bättre på och det kommer nog med mognad.

Foto: (c) Pressfoto / Jessica Lindgren-Wu

En av svensk rockhistorias bäst bevarade hemligheter är ju att ni har medverkat på soundtracket till actionliret Hotline Miami 2, och är dessutom med som karaktärer, hur sjutton lyckades ni landa det giget? Är ni gamla gamers eller ligger det andra krafter bakom?

Edward: Nog för att jag är en gammal gamer, men det var faktiskt så enkelt som att jag känner Dennis, en av de två skaparna av spelet. Vi hängde med honom när vi bodde i Göteborg och när de behövde musik till uppföljaren höll vi samtidigt på med vårt tredje album. Då hade vi en massa atmosfäriska ljudgrejer mellan låtarna, och han fastnade för dem. Till slut användes det långa outrot på “Simma Hem”, som är ganska suggestivt. Helt plötsligt satt det en massa dataspelsfans runt om i världen och lyssnade på en låt på svenska, och tack vare det fick vi många lyssnare som annars aldrig hade hittat till oss. Det var väldigt häftigt.

Okej, tillbaka till plattan. Det var som sagt nio år sedan sist. Vad har ni pysslat med under tiden?

Edward: Ja, livet har ju hänt. Mina barn fanns inte när vi släppte förra skivan, så där har du någon slags sammanfattning.

Patrik: Och min dotter är nio, så då förstår man ju ungefär vad jag har gjort också.

Och vad gjorde att ni bestämde er för att göra comeback just nu? Var det Oasis eller Kent eller bara vetskapen om att världen faktiskt är lite sämre utan Riddarna?

Edward: Ja, det måste ju vara lite av allt det där. Men det konkreta var att vi plötsligt fick ett gig på Midnight Sun. Då tänkte vi att om vi ändå ska ses kan vi lika gärna jamma lite också. Och efter ett tag går det inte att hålla sig. Att det sedan blev en platta beror mycket på att Hasse kom in och drev på, bokade studiotid och var väldigt taggad på att göra något. Det smittade av sig och tände glöden igen.

Patrik: Vi har ju inte varit borta från musiken som sådan heller, det är Riddarna som legat vilande. Edward har gjort Pink Milk, som släppt flera album och turnerat mycket, och jag har haft mitt soloprojekt Bowski Island. Sedan kom pandemin också, och för ett band som ser sig självt som ett liveband blev det lite av en dödsstöt. Vi hade säkert kunnat spela in lite låtar ändå, men för oss handlar det så mycket om att komma ut och spela. Nu kändes tiden rätt och dessutom hade det hunnit växa fram en massa idéer, grymma idéer som vi ville förverkliga.

On that note. Narcissism ligger ju i tiden, så utan någon som helst ödmjukhet, vilken är den bästa låt ni någonsin gjort och varför är den så förbannat bra?

Patrik: Jag är ganska säker på att den finns på den här skivan. Ska jag vara riktigt narcissistisk och helt strunta i ödmjukheten så gör jag som Neil Young och säger: alla. För det går nästan inte att välja. Vi ser inte heller låtarna som fristående spår, utan mer som delar av en helhet där varje låt behövs och har sin egen karaktär.

Edward: Jag håller med. Som sammanhållet verk är det här det bästa vi gjort. Så pass narcissistisk kan jag faktiskt vara. Vi är otroligt stolta över den. Om man tittar tillbaka i katalogen är det lättare att peka ut “Så Hårt” som en låt som vuxit sig starkare med åren, men som band svarar vi precis som Neil Young: alla låtar. Om han kan så kan vi!

Foto: (c) Pressfoto

Vilken modern musiktrend stör ni er på mest och varför är det AI?

Edward: Det är en intressant fråga. Det som slår mig mest är hur likriktad mycket kommersiell musik låter i dag. Jag lyssnade i experimentellt syfte lite på en reklamfinansierad radiostation och en Billboardlista nyligen, bara för att höra vad som spelas mest just nu och det enda jag kan säga är att antingen är det samma låtsskrivare som gör alla låtar eller så lyssnar alla hitmakare på varandra för det är samma ackord i varenda låt. Det är intressant, för på 60- och 70-talet var det en otrolig bredd på topplistorna, allt mellan himmel och jord och nu låter allt likadant.

Patrik: Förr fanns det också mer mystik. De stora banden försvann in i sitt arbete och man visste ingenting förrän plattan låg ute i butiken. Då kunde artister inte lyssna in sig på vad alla andra gjorde på samma sätt. I dag vet man ofta långt i förväg ungefär hur en platta kommer att låta. Det är sällan man blir verkligt överraskad. Det är tråkigt att det har blivit så men jag tror också att vi kommer att börja längta tillbaka till akter som bär på den där unika upplevelsen, som har sin berättelse, artister som gör sin grej. Och jag har ju också märkt det där när jag lyssnar på kommersiell radio, som spelar både gammalt och nytt. Då blir även det gamla slentriant eftersom det loopas om och om igen så till slut vet man hur varenda ton låter. Det är som att lukta på samma krydda i tio minuter. Det är inte så kul. När man kör live och spelar på riktiga instrument så får man inte den fadda känslan. Varje slag är unikt. Varje sekund är unik, den går inte att replikera. Vi människor är så sjukt avancerade varelser i varje sinnesintryck så jag tror att vi upplever överproducerad kommersiell musik som ganska tråkig och därför lyssnar vi också på låten en gång och går vi vidare till nästa.

Edward: Folk behöver sitta själva och skapa utifrån det de faktiskt vill uttrycka, inte utifrån vad branschen tror att folk vill ha. Man anlitar låtskrivare som skapar artister och säljer ett varumärke. Det blir som ett uppdrag. Det här funkar just nu, då är det det vi gör. I själva verket är det ju så att folket inte vet vad de vill ha förrän de får det. Ingen bad om många av de skivor som i dag räknas som mästerverk, de blev till för att artisterna ville göra just den musiken. AI kommer inte att döda musikscenen, den kan snarare göra det mänskliga ännu mer värdefullt.

Patrik: Exakt. Sedan skall man ju inte glömma att det finns nya generationer människor som aldrig har upplevt det där och det är ju också dem som skivbolagen riktar in sig på. De som är förstagångslyssnare men riktiga musikälskare som har lyssnat på musik i hela sitt liv uppskattar ju det vi gör. Men unga lite mer alternativa som ändå var med när Spotify slog igenom börjar också söka sig bort från det där mainstreamvakuumet och vill hitta något som känns unikt. När man inte ens vet vad som är på riktigt längre kommer människor att söka sig tillbaka till det som faktiskt är äkta. Ett band i ett rum. En livespelning. En vinylskiva. Låt det ta tid. Låt passionen och kreativiteten flöda. En AI kan ju släppa en ny platta varje dag och hur kul blir det i längden?

Edward: Det märker man redan nu. Jag har ju sett hur många nya band som har bildats de senaste åren. Unga människor som gillar att träffas och spela musik tillsammans. De inspireras dessutom av musik från 70, 80 och 90-talet, lite rockigt på svenska så det är helt klart något som bubblar. Det är lite som en antivåg. Tekniken är här för att stanna och den har väl sin plats men inte i musikskapandet.

Patrik: Lämna det kreativa till människan och använd AI som hjälpmedel. Låt den göra allt det tråkiga och gör det roliga själv.

Edward: Annars får vi väl snart börja skriva “Edward, Patrik, Erik och ChatGPT” i våra credits.

Utöver släppet, Hur ser 2026 ut för Riddarna? 

Edward: Vi ser verkligen fram emot vårturnén, den är spikad. Sen hoppas vi på fler spelningar längre fram, men exakt när och var får vi återkomma till. Och vi kommer förmodligen också börja spela in nytt igen. Den här gången lär det dock inte dröja lika länge innan nästa släpp.

Och så slutligen: Den något trötta men ändå obligatoriska frågan. Vilka fem odödliga plattor tar ni med er till den öde ön? Eftersom ni är två får ni tre var.

Edward: Soundgarden – Superunkown

Edward: Andrew Bird – The Mysterious Production of Eggs

Edward: Jeff Buckley – Grace

Patrik: Radiohead – Hail to the Thief

Patrik: Michael Jackson – Dangerous

Patrik: Portishead - Dummy

Snyggt! Ett synnerligen intressant och härligt brokigt potpurri där. Då har jag inget mer utan jag lyfter på hatten och tackar för en trevlig timme med Riddarna!

Tack själv! Det var kul att snacka. Och väldigt roliga frågor.