PÄ fredag, den 6:e mars slÀpps Utomjordingar, Riddarnas första album pÄ nio Är och Katarsis tog dÀrmed tillfÀllet i akt att prata förvÀntningar, rockliv, rötter och musiktrender med Edward Forslund och Patrik Jakubowski Arnold.


Kul med intervju. Tack för att ni stÀller upp! Hur mÄr Riddarna sÄ hÀr dagarna innan release?

Ja hur mÄr vi egentligen? Nej, men det kÀnns vÀldigt fint. Framför allt Àr det en lÀttnad och en glÀdje att Àntligen fÄ slÀppa ny musik och skicka ut den till folk. Och vi Àr otroligt sugna pÄ att komma ut och spela igen.

Vad Àr det mest o-rockiga ni gjort i veckan?

Edward: Det mest orockiga? Det mesta, faktiskt. Vi spelar rock, absolut, men jag vet inte om vi Àr sÄ rockiga som personer. Jag har haft barnen den hÀr veckan och i dag Äkte jag inlines pÄ nÄgot slags disco med en massa andra barn. Det lÄter nÀstan rockigt nu nÀr jag sÀger det högt.

Patrik: Jag har faktiskt gjort ungefĂ€r samma sak. Jag köpte skridskor till en av mina döttrar och sen var vi ute och Ă„kte grillor. Det kĂ€ndes kanske inte sĂ„ rock’n’roll dĂ„ men det kanske det Ă€r.

Edward: Egentligen Ă€r ju förĂ€ldraskap rĂ€tt rockigt. Det krĂ€ver dedikation, nĂ€rvaro och att man gĂ„r in helhjĂ€rtat i nĂ„got, precis som nĂ€r vi spelar musik. Livet Ă€r rock’n’roll pĂ„ vĂ€ldigt mĂ„nga sĂ€tt.

Patrik: Det beror ocksĂ„ pĂ„ vilken nidbild man har av rock’n’roll. Men trots allt det dĂ€r vardagslivet har vi Ă€ndĂ„ lyckats fĂ„ fram nytt material, och nu stĂ„r vi hĂ€r med en ny frĂ€sch platta pĂ„ vĂ€g ut. Det kĂ€nns stort.

Ja men precis. Efter tre starka singlar slÀpps ju fullÀngdaren Utomjordingar nu pÄ fredag, första albumet pÄ nÀstan ett decennium. Hur har den processen sett ut? Vilken typ av platta kan fansen förvÀnta sig?

Edward: Vi har jobbat lÀnge med den hÀr skivan, och dÄ menar jag inte bara de nio Är som gÄtt sedan sist utan Àven sjÀlva processen. Den spelades in förra Äret, först live i studio och sedan med pÄlÀgg men allt bygger pÄ en ganska lÄng förproduktion tillsammans med Hasse (Rosbach) som producerat.

Patrik: Det roliga Àr att Àven om processen varit lÀngre sÄ kÀnns lÄtarna mer spontana Àn tidigare. Vi har tÀnkt mycket kring sound och hur saker ska lÄta, men samtidigt hÀnde det mycket i stunden nÀr vi vÀl stod dÀr. Förproduktionen gav oss en trygg grund men det blev ÀndÄ mycket kÀnsla och beslut dÀr och dÄ. Det tycker jag ocksÄ hörs. Det Àr vÀlproducerat men det rÄa finns kvar.

Edward: Ja, exakt. Den Ă€r inte polerad eller tillrĂ€ttalagd. Det vi spelade in, det Ă€r det vi anvĂ€nder. Vi jobbar ju med ett tydligt triosound, trummor, bas, gitarr och sĂ„ng och dĂ„ gĂ€ller det att verkligen fĂ„ de ljuden att trĂ€da fram. Det Ă€r inga extra lager av pianon eller mandoliner eller mĂ€rkliga utsvĂ€vningar för att rĂ€dda nĂ„got. Är vi inte nöjda med en refrĂ€ng, dĂ„ löser vi det med de verktyg vi faktiskt har: trummor, bas, gitarr, sĂ„ng. Och ibland en strategiskt placerad vissling.

Patrik: Och Ă€ven om det “bara” Ă€r tre instrument sĂ„ finns det ju otroligt mycket att göra inom de ramarna. Om man verkligen lyssnar sĂ„ upptĂ€cker man hur mycket liv det finns i varje instrument, spökslag, strĂ€ngljud, smĂ„ nyanser. Gillar man trummor, vilket man sĂ„klart gör sĂ„ börjar man lyssna efter vad som finns i de hĂ€r trummorna som Erik spelar och sĂ„ mĂ€rker man hur mycket coola grejer man kan göra. Det handlar mer om att vĂ€cka det till liv Ă€n att lĂ€gga pĂ„ mer. DĂ€r har Hasse gjort ett magiskt jobb.

Edward: Essensen av Riddarna finns absolut kvar. Man kommer att kÀnna igen oss. Men nÄgot som ocksÄ Àr viktigt att nÀmna Àr att det hÀr nog Àr den skiva dÀr man hör texterna bÀst.

Omslaget till kommande albumet, Utomjordingar


Och varför Utomjordingar? Finns det nÄgon dold andemening dÀr eller Àr det mest för att rymden Àr cool

Edward: Vi bollade titeln vÀldigt mycket inom bandet, och Patrik tyckte tidigt att Utomjordingar var en vÀldigt fin titel. Men bakom det finns det mycket. För mig handlar det om kÀnslan av att vara lite konstig, att inte riktigt passa in, att gÄ runt och kÀnna att man nÀstan Àr tvungen att gÄ omkring och lÄtsas vara mÀnniska ibland. Och sÄ finns det ocksÄ en lÀngtan efter att hitta andra som kÀnner likadant, sÄ att man kan vara konstiga tillsammans. Det dÀr tror jag att de flesta kÀnner nÄgon gÄng i livet. PÄ sÀtt och vis Àr det ocksÄ en liten hyllning till vÄra fans, de som hÀngt med lÀnge och som delar den dÀr kÀnslan av att befinna sig i en alternativ bubbla tillsammans med oss.

Och om man aldrig hört Riddarna innan men lÀser den hÀr intervjun nu och tycker att ni verkar vara ett spÀnnande band, hur skulle ni beskriva er musik? Finns det överhuvudtaget nÄgon genre dÀr ni passar in?

Patrik: Det dÀr Àr alltid lika svÄrt. Vi har aldrig gjort musik utifrÄn en genre eller försökt placera oss i ett fack. Vi har bara skapat det som kÀnts rÀtt och var det sedan hör hemma fÄr andra avgöra.

Edward: Det nÀrmaste svaret Àr vÀl det som andra brukar kalla oss, men det skiftar ju ocksÄ enormt beroende pÄ vem som lyssnar. En journalist hör en sak, ett fan en annan, och vÀnner nÄgot tredje. Ibland har folk sagt stonerpop pÄ svenska, ibland att vi lÄter som ett Kent med metalinslag, eller som nÄgon psykedelisk blandning av Dungen och Bob Hund. Jag vet inte sjÀlv, men det jag brukar sÀga Àr att vi spelar rockmusik pÄ svenska. Gitarr, bas, trummor, dist. DÀr nÄgonstans fÄr man börja.

Patrik: De som har referenslyssnat pÄ den hÀr plattan sÀger att den Àr tyngre och lite mer progressiv Àn tidigare. Vi tror att det kan locka nya lyssnare, sÄdana som gillar nÀr det verkligen liras, nÀr band faktiskt spelar pÄ sina instrument. Vad man sedan ska kalla den genren vet jag inte riktigt.

Edward: Vi har inget svar som du mÀrker. Haha!

Nu mĂ„ste man ju frĂ„ga. Varför blev det Riddarna? Är ni medeltidshistoriker hela gĂ€nget, var det efter ett lajv i Visby Vallgravar, eller kanske i bakissoffan pĂ„ nyĂ„rsdagen framför Ivanhoe? What's the story, mornjng glory?

Edward: Det finns faktiskt ingen sÀrskild inspiration frÄn det temat. Namnet kom ur en diskussion om nÄgot helt annat, pÄ engelska, dÀr ordet knights dök upp. NÀr vi översatte det till svenska 2008 dÀr nÄgonstans kÀndes det lite surrealistiskt, lite eggande och ganska mÀktigt att heta Riddarna. DÄ fanns det inte direkt en uppsjö band som hette sÄdana saker, sÄ det kÀndes bÄde kittlande och lite storslaget.

Patrik: Jag hade faktiskt inte ens reflekterat över att vi alla Àr frÄn Gotland, men i efterhand har man ju tÀnkt att: ja just det, vi Àr ju frÄn Gotland. Det ger ju namnet en extra liten laddning.

NÀr kÀnde ni att: Nu Àr vi faktiskt det hÀr bandet och inte bara ett gÀng polare frÄn samma ö som repar ihop

Edward: NÀr Erik kom in, 2009. DÄ föll nÄgot pÄ plats. NÀr vi slÀppte EP:n och började spela kÀndes det plötsligt vÀldigt tydligt att nu Àr det hÀr ett riktigt band.

PÄ tal om att repa. Vad Àr egentligen roligast? Replokal, studio eller livespelning?

Patrik: Det finns highs and lows i alla tre, men historiskt Àr vi ju ett liveband. Samtidigt mÄste jag sÀga att den hÀr inspelningen var min bÀsta studioupplevelse hittills. Vi hade ett bra tempo, lÄtarna utvecklades hela tiden och vi kÀnde ingen stress. Vi var pÄ en bra plats i livet och allt bara flöt. Det har funnits inspelningar förr dÀr man mest kÀnt att man bara velat gÄ dÀrifrÄn, nÀr man mal pÄ tills öronen blöder och inget hÀnder. SÄ var det inte nu. Det var effektivt, koncentrerat och kreativt. Men det Àr nog för att det har hunnit gÄ nio Är ocksÄ. Förr kunde man spela om partier om och om igen och nÀstan försöka övertyga sig sjÀlv om att fortsÀtta tills det blir bra. Vilket det aldrig blir men det har vi blivit mycket bÀttre pÄ och det kommer nog med mognad.

Foto: (c) Pressfoto / Jessica Lindgren-Wu


En av svensk rockhistorias bĂ€st bevarade hemligheter Ă€r ju att ni har medverkat pĂ„ soundtracket till actionliret Hotline Miami 2, och Ă€r dessutom med som karaktĂ€rer, hur sjutton lyckades ni landa det giget? Är ni gamla gamers eller ligger det andra krafter bakom?

Edward: Nog för att jag Ă€r en gammal gamer, men det var faktiskt sĂ„ enkelt som att jag kĂ€nner Dennis, en av de tvĂ„ skaparna av spelet. Vi hĂ€ngde med honom nĂ€r vi bodde i Göteborg och nĂ€r de behövde musik till uppföljaren höll vi samtidigt pĂ„ med vĂ„rt tredje album. DĂ„ hade vi en massa atmosfĂ€riska ljudgrejer mellan lĂ„tarna, och han fastnade för dem. Till slut anvĂ€ndes det lĂ„nga outrot pĂ„ “Simma Hem”, som Ă€r ganska suggestivt. Helt plötsligt satt det en massa dataspelsfans runt om i vĂ€rlden och lyssnade pĂ„ en lĂ„t pĂ„ svenska, och tack vare det fick vi mĂ„nga lyssnare som annars aldrig hade hittat till oss. Det var vĂ€ldigt hĂ€ftigt.

Okej, tillbaka till plattan. Det var som sagt nio Är sedan sist. Vad har ni pysslat med under tiden?

Edward: Ja, livet har ju hÀnt. Mina barn fanns inte nÀr vi slÀppte förra skivan, sÄ dÀr har du nÄgon slags sammanfattning.

Patrik: Och min dotter Àr nio, sÄ dÄ förstÄr man ju ungefÀr vad jag har gjort ocksÄ.

Och vad gjorde att ni bestÀmde er för att göra comeback just nu? Var det Oasis eller Kent eller bara vetskapen om att vÀrlden faktiskt Àr lite sÀmre utan Riddarna?

Edward: Ja, det mÄste ju vara lite av allt det dÀr. Men det konkreta var att vi plötsligt fick ett gig pÄ Midnight Sun. DÄ tÀnkte vi att om vi ÀndÄ ska ses kan vi lika gÀrna jamma lite ocksÄ. Och efter ett tag gÄr det inte att hÄlla sig. Att det sedan blev en platta beror mycket pÄ att Hasse kom in och drev pÄ, bokade studiotid och var vÀldigt taggad pÄ att göra nÄgot. Det smittade av sig och tÀnde glöden igen.

Patrik: Vi har ju inte varit borta frÄn musiken som sÄdan heller, det Àr Riddarna som legat vilande. Edward har gjort Pink Milk, som slÀppt flera album och turnerat mycket, och jag har haft mitt soloprojekt Bowski Island. Sedan kom pandemin ocksÄ, och för ett band som ser sig sjÀlvt som ett liveband blev det lite av en dödsstöt. Vi hade sÀkert kunnat spela in lite lÄtar ÀndÄ, men för oss handlar det sÄ mycket om att komma ut och spela. Nu kÀndes tiden rÀtt och dessutom hade det hunnit vÀxa fram en massa idéer, grymma idéer som vi ville förverkliga.

On that note. Narcissism ligger ju i tiden, sÄ utan nÄgon som helst ödmjukhet, vilken Àr den bÀsta lÄt ni nÄgonsin gjort och varför Àr den sÄ förbannat bra?

Patrik: Jag Àr ganska sÀker pÄ att den finns pÄ den hÀr skivan. Ska jag vara riktigt narcissistisk och helt strunta i ödmjukheten sÄ gör jag som Neil Young och sÀger: alla. För det gÄr nÀstan inte att vÀlja. Vi ser inte heller lÄtarna som fristÄende spÄr, utan mer som delar av en helhet dÀr varje lÄt behövs och har sin egen karaktÀr.

Edward: Jag hĂ„ller med. Som sammanhĂ„llet verk Ă€r det hĂ€r det bĂ€sta vi gjort. SĂ„ pass narcissistisk kan jag faktiskt vara. Vi Ă€r otroligt stolta över den. Om man tittar tillbaka i katalogen Ă€r det lĂ€ttare att peka ut “SĂ„ HĂ„rt” som en lĂ„t som vuxit sig starkare med Ă„ren, men som band svarar vi precis som Neil Young: alla lĂ„tar. Om han kan sĂ„ kan vi!

Foto: (c) Pressfoto


Vilken modern musiktrend stör ni er pÄ mest och varför Àr det AI?

Edward: Det Àr en intressant frÄga. Det som slÄr mig mest Àr hur likriktad mycket kommersiell musik lÄter i dag. Jag lyssnade i experimentellt syfte lite pÄ en reklamfinansierad radiostation och en Billboardlista nyligen, bara för att höra vad som spelas mest just nu och det enda jag kan sÀga Àr att antingen Àr det samma lÄtsskrivare som gör alla lÄtar eller sÄ lyssnar alla hitmakare pÄ varandra för det Àr samma ackord i varenda lÄt. Det Àr intressant, för pÄ 60- och 70-talet var det en otrolig bredd pÄ topplistorna, allt mellan himmel och jord och nu lÄter allt likadant.

Patrik: Förr fanns det ocksÄ mer mystik. De stora banden försvann in i sitt arbete och man visste ingenting förrÀn plattan lÄg ute i butiken. DÄ kunde artister inte lyssna in sig pÄ vad alla andra gjorde pÄ samma sÀtt. I dag vet man ofta lÄngt i förvÀg ungefÀr hur en platta kommer att lÄta. Det Àr sÀllan man blir verkligt överraskad. Det Àr trÄkigt att det har blivit sÄ men jag tror ocksÄ att vi kommer att börja lÀngta tillbaka till akter som bÀr pÄ den dÀr unika upplevelsen, som har sin berÀttelse, artister som gör sin grej. Och jag har ju ocksÄ mÀrkt det dÀr nÀr jag lyssnar pÄ kommersiell radio, som spelar bÄde gammalt och nytt. DÄ blir Àven det gamla slentriant eftersom det loopas om och om igen sÄ till slut vet man hur varenda ton lÄter. Det Àr som att lukta pÄ samma krydda i tio minuter. Det Àr inte sÄ kul. NÀr man kör live och spelar pÄ riktiga instrument sÄ fÄr man inte den fadda kÀnslan. Varje slag Àr unikt. Varje sekund Àr unik, den gÄr inte att replikera. Vi mÀnniskor Àr sÄ sjukt avancerade varelser i varje sinnesintryck sÄ jag tror att vi upplever överproducerad kommersiell musik som ganska trÄkig och dÀrför lyssnar vi ocksÄ pÄ lÄten en gÄng och gÄr vi vidare till nÀsta.

Edward: Folk behöver sitta sjÀlva och skapa utifrÄn det de faktiskt vill uttrycka, inte utifrÄn vad branschen tror att folk vill ha. Man anlitar lÄtskrivare som skapar artister och sÀljer ett varumÀrke. Det blir som ett uppdrag. Det hÀr funkar just nu, dÄ Àr det det vi gör. I sjÀlva verket Àr det ju sÄ att folket inte vet vad de vill ha förrÀn de fÄr det. Ingen bad om mÄnga av de skivor som i dag rÀknas som mÀsterverk, de blev till för att artisterna ville göra just den musiken. AI kommer inte att döda musikscenen, den kan snarare göra det mÀnskliga Ànnu mer vÀrdefullt.

Patrik: Exakt. Sedan skall man ju inte glömma att det finns nya generationer mÀnniskor som aldrig har upplevt det dÀr och det Àr ju ocksÄ dem som skivbolagen riktar in sig pÄ. De som Àr förstagÄngslyssnare men riktiga musikÀlskare som har lyssnat pÄ musik i hela sitt liv uppskattar ju det vi gör. Men unga lite mer alternativa som ÀndÄ var med nÀr Spotify slog igenom börjar ocksÄ söka sig bort frÄn det dÀr mainstreamvakuumet och vill hitta nÄgot som kÀnns unikt. NÀr man inte ens vet vad som Àr pÄ riktigt lÀngre kommer mÀnniskor att söka sig tillbaka till det som faktiskt Àr Àkta. Ett band i ett rum. En livespelning. En vinylskiva. LÄt det ta tid. LÄt passionen och kreativiteten flöda. En AI kan ju slÀppa en ny platta varje dag och hur kul blir det i lÀngden?

Edward: Det mÀrker man redan nu. Jag har ju sett hur mÄnga nya band som har bildats de senaste Ären. Unga mÀnniskor som gillar att trÀffas och spela musik tillsammans. De inspireras dessutom av musik frÄn 70, 80 och 90-talet, lite rockigt pÄ svenska sÄ det Àr helt klart nÄgot som bubblar. Det Àr lite som en antivÄg. Tekniken Àr hÀr för att stanna och den har vÀl sin plats men inte i musikskapandet.

Patrik: LÀmna det kreativa till mÀnniskan och anvÀnd AI som hjÀlpmedel. LÄt den göra allt det trÄkiga och gör det roliga sjÀlv.

Edward: Annars fĂ„r vi vĂ€l snart börja skriva “Edward, Patrik, Erik och ChatGPT” i vĂ„ra credits.

Utöver slĂ€ppet, Hur ser 2026 ut för Riddarna? 

Edward: Vi ser verkligen fram emot vÄrturnén, den Àr spikad. Sen hoppas vi pÄ fler spelningar lÀngre fram, men exakt nÀr och var fÄr vi Äterkomma till. Och vi kommer förmodligen ocksÄ börja spela in nytt igen. Den hÀr gÄngen lÀr det dock inte dröja lika lÀnge innan nÀsta slÀpp.

Och sÄ slutligen: Den nÄgot trötta men ÀndÄ obligatoriska frÄgan. Vilka fem odödliga plattor tar ni med er till den öde ön? Eftersom ni Àr tvÄ fÄr ni tre var.

Edward: Soundgarden – Superunkown

Edward: Andrew Bird – The Mysterious Production of Eggs

Edward: Jeff Buckley – Grace

Patrik: Radiohead – Hail to the Thief

Patrik: Michael Jackson – Dangerous

Patrik: Portishead - Dummy

Snyggt! Ett synnerligen intressant och hÀrligt brokigt potpurri dÀr. DÄ har jag inget mer utan jag lyfter pÄ hatten och tackar för en trevlig timme med Riddarna!

Tack sjÀlv! Det var kul att snacka. Och vÀldigt roliga frÄgor.