RUBBET

RUBBET

flypaper - anyhow 🤷‍♂️
Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild Lite Alex G. Lite MJ Lenderman. Lite pillowcore från Hovvdy. Där någonstans på den ön strandar vi tillsammans med flypaper. En rätt trevlig plats att bli strandsatt på måste jag säga. Bakom namnet hittar vi Londonbaserade Rory Sear, som med nya singeln anyhow fortsätter att gräva i den där lite tilltufsade indierocken där skavankerna är minst lika viktiga som melodierna. Det är lågmält, småruffigt och alldeles lagom melankoliskt. Musik som inte gör särskilt mycket väsen av sig, men som ändå lyckas fånga min uppmärksamhet. Mycket på grund av att det finns ett vemod här som hela tiden ligger och pyr under ytan, men också en värme som gör att man gärna stannar kvar. Lite som att få en tröstande klapp på axeln av någon som har det ungefär lika jävligt som man själv. Och så gillar jag verkligen den där tillbakalutade känslan där inget behöver överdrivas. Inga stora gester eller desperata försök att övertyga lyssnaren om låtens förträfflighet. Se
15 november 2026
The Record Company - Last Lonely Winter ❄️
Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild/Libby Gray Vilket tunggung! Det här är gammal, hederlig, mustig bluesrock av den sorten som får mig att vilja sätta mig i en rostig pickup, dra rätt ut i den amerikanska ödemarken och inte komma tillbaka förrän bensinen, pengarna eller whiskyn är slut. Gärna i den ordningen. Los Angeles-trion The Record Company har alltid haft ena foten djupt begravd i bluesens mylla, men på nya Last Lonely Winter har de letat sig ännu längre söderut. Här finns gott om den där dammiga americanan och rastlösa outlaw-känslan som jag älskar hos band som Whiskey Myers och Drive-By Truckers. Lägg till lite av Jason Isbells skitiga rootsrock, ett par generösa omgångar pedal steel och en sånginsats som luktar både alkohol och brustna hjärtan, så börjar vi närma oss. Och herregud, vad bra det här är. Det som verkligen får mig på fall är det där nästan hypnotiska gunget. Låten behöver egentligen inte göra särskilt mycket om man ska vara lite krass. Den bara maler på
15 november 2026
MOE - Mitt i naturen 🌿
Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild Jaha. Vad har vi här då? Ekologiskt disco? Zoologisk elektropop? Sovrumsprogg för miljömedvetna syntnördar? Jag vet faktiskt inte riktigt. Men jag gillar det. Och det är förstås alltid lika befriande varje gång man inte behöver sätta en förbaskad etikett på allting. På Mitt i naturen har MOE lämnat det självbiografiska berättandet från debutalbumet HEN bakom sig för att i stället rikta blicken mot naturen, djuren och vår egen plats i hela härligheten. Eller som artisten själv beskriver det: från självbiografiskt till självbiologiskt. Fem låtar där människan för en gångs skull inte behöver stå i centrum. Det tackar vi för. Redan i inledande Rötter blir jag ordentligt förtjust. Textraden ”Finns det någon där som möter mig, nere i smutsen?” är lika mörk som den är briljant. Det är något både sorgligt och smått komiskt med att låta en rot fundera över sin existens. Fast ju mer jag tänker på det, desto mindre komiskt blir det. Och det är väl det
14 november 2026
H.C. Fell – Tremble, rejoice, my tongue’s harvest 🕯️
Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild Jag har lyssnat på H.C. Fells debutalbum åtskilliga gånger nu och är fortfarande inte helt säker på hur jag ska beskriva det. Eller ens vad jag har lyssnat på. Musik? Ljudkonst? En religiös uppenbarelse? Någon form av andeutdrivning med operasång och elektroniska ljudmattor? Lite av varje känns väl mest rimligt. Men en sak är säker. Jag är fullständigt fascinerad. Bakom H.C. Fell hittar vi Hannes Ferm, kompositör, producent och ljudkonstnär med ett uppenbart ointresse för allt vad musikaliska konventioner heter. Här finns influenser från opera, samtida klassisk musik och den italienska kastratsångartraditionen. Bara där har vi en kombination som förmodligen får en och annan Spotify-algoritm att ge upp. När jag recenserade singeln Wings (For M) för ett tag sedan konstaterade jag att jag fascinerades betydligt mer än jag berördes. Att hantverket och idéerna imponerade, men att musiken hade svårare att nå hela vägen in. Efter att ha lyssnat på
14 november 2026
Martin Inghardt - San Sebastian 🎹
Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild/Marcus Nilsson Så här har du aldrig hört Olle Ljungström. Det vågar jag nästan lova. Och det är väl både det bästa och det mest problematiska med Martin Inghardts nya EP San Sebastian. För hur gör man egentligen en cover på Olle Ljungström? En artist som var så fullständigt unik att själva tanken på att någon annan skulle kunna göra hans låtar rättvisa känns närmast befängd. Det går liksom inte. Olle var Olle. Rösten, fraseringarna, texterna, det där märkliga sättet att få det allra vackraste att låta lite trasigt. Sådant går inte att kopiera. Och det ska man nog inte heller försöka med. Det har Martin Inghardt uppenbarligen förstått. För här handlar det verkligen inte om att respektfullt återskapa några gamla klassiker med en akustisk gitarr och lagom mycket vördnad. Nej, här har originalen fått sig en rejäl omgång bland syntar, elektroniska rytmer och krautrockdoftande experiment. Ibland är låtarna så förändrade att jag knappt känner igen
14 november 2026
Svaerd - This Heavy Load 🪶
Recension av Måns Lindman Foto: (c) Pressbild/Fabian Rosenberg Det är lite märkligt egentligen. Att ett album som heter This Heavy Load, och som handlar om hur tungt det kan vara att älska, får mig att känna mig så förbannat lätt i sinnet. För det är precis vad som händer när jag lyssnar på Svaerds andra fullängdare. Axlarna sjunker, pulsen går ner och omvärldens alla bekymmer får snällt vänta på sin tur. Det är nästan terapeutiskt. Och ibland så vansinnigt vackert att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen. Bakom artistnamnet Svaerd hittar vi Julia Migdal, pianisten, sångerskan och låtskrivaren vars musik jag har haft förmånen att bekanta mig med under hösten. Anette har redan recenserat singlarna The Thread, Blue och Tower, och häromdagen fick jag dessutom möjlighet att intervjua henne. Ett samtal som gav mig ytterligare perspektiv på det album jag nu sitter med i hörlurarna. This Heavy Load har vuxit fram under Julias graviditet och det första året som mamma. Men det här är ingen
13 november 2026
Denna blogg är inte tillgänglig just nu. Försök att uppdatera sidan eller kolla igen senare. Vi ber om ursäkt för besväret.